pandaaaaa

Det har nu gått 160 dagar sedan olyckan som förändrade mitt liv skedde.
Det har varit mycket sorg och smärta men jag har lärt mig att hantera allt på ett drägligt sätt för mig själv.
Redan samma dag och dagarna/veckorna efter olyckan så började folk säga till mig att det kommer bli bra och att det kommer en dag då jag kommer kunna våga gå vidare.
Just då fanns det inget som varken kunde få mig att våga tro på en framtid eller hoppas på att träffa någon annan som skulle få dela min vardag med mig eller att jag överhuvudtaget skulle våga gå vidare.
Jag känner fortfarande osäkerhet om att våga släppa in någon hundra -procentigt i mitt liv, för jag är ingen leksak och vill inte bli behandlad som en heller.
Man lever bara en gång och den gången är nu, du kan aldrig spola tillbaka tiden, få saker ogjort som du en gång gjort och du kan inte få någon tillbaka som en gång lämnat jorden.
Det du kan förändra är hur du lever nu, vad du vill göra av framtiden och vilka du vill låta ha en del utav ditt liv.
Du får lära dig av misstagen du gjort tidigare under ditt liv och du får vara lycklig för tiden du fick med personen/personerna som alldeles för tidigt lämnat oss i stor sorg och saknad.
Man måste vara nöjd med vad man haft för att kunna bli nöjd med vad man kan få i framtiden.
Om man ska hålla på att älta det förflutna gång på gång så hamnar man oftast i ett stoppläge som inte an ta dig någon stans framåt fören du sparkar igång dig själv igen jag menar inte att det inte är rätt att sörja för det får man göra precis hur mycket man vill oavsett vad folk tycker och tänker, utan det jag menar är att man får ibland under sin sorg tänka på att istället för att bara stänga allt inne släppa ut det till någon som kan öppna sin hand ta emot allt man säger och sedan blåsa iväg det för att det inte ska sätta sig som en plugg i ens liv man har nog av bitar som täpper igen som det är.
Har försökt att prata med psykologer och allt möjligt men inget har hjälpt för mig mer än mina vänner, dom finns och lyssnar men dom hjärntvättar inte mig.
Jag har kommit såhär långt med hjälp av vänner och genom att skriva av mig mina känslor, har nog fyllt ett helt A4 block med texter, ord, meningar och bara teckningar för att få ut det som behöver komma ut.
Igår den 8/2 tog jag detta blocket och packade ner det i en kartong och la uppe på vinden för att packa ner det gamla och in med det nya det är dags att öppna ett nytt kapitel i mitt liv och börja leva igen!
Under ett par veckors tid har jag umgåtts med en kille som faktiskt fått mig att våga börja tro på livet igen och jag har faktiskt varit glad, han har gjort mig glad!!
Glädjen är verkligen en underbar känsla..Och för en gångs skull har jag inte fått energi stulen utan fått ny energi vilket gör mig väldigt glad.
Skönt att kunna umgås och ha kul med någon som känns speciell för en också.

Målen i mitt liv just nu är att:
- Få ett jobb (har varit på anställningsintervju).
- Våga satsa på livet till 110%.
- Våga visa känslor utan att bli rädd (gäller allt).

Någon sa alltid till mig (nämner inga namn för ni som behöver veta vet redan detta) "det ordnar sig, det löser sig alltid honey" och någonstans har jag äntligen börjat förstå att det ordnar sig verkligen!

 

Puss & Kram och va rädda om varandra!